Det viner när vinden tar den flyktiga snön med sig på resan förbi mitt fönster,
ljuset från gatlyktorna syns som flämtande eldar i yrsnöns gråvita mönster.
Vintern har lagt beslag på några dagar och tagit vinden med sig på sin väg,
genom skogar, öppna fält och tätt bebyggda områden tar den stora steg.
I rasande fart far den landet runt, bildar drivor och vallar i vinterlandet,
medan folket, de som kan det, tänder ljus och kopplar upp sig på bredbandet.
I teknikens tidevarv talar man med bild och text i olika tekniska prylar,
bristen på personliga möten gör många så ledsna att tårarna strilar.
Tiderna har förändrats så till den milda grad att könsrollerna suddats ut,
manhaftiga kvinnor växer fram i skuggan av män och verkar inte ta slut.
Bilden av manligt och kvinnligt har förändrats och blivit ett neutrum,
gränser har suddats ut och känslor har drivits på flykt in absurdum.
Negerboll och svartskalle är ord som fördöms och förkastas, förbjuds,
känslorna gör uppror, allt blir slätstruket och inget står längre till buds.
Men vem bryr sig om denna galenskap hos taktlösa människosläkten,
som tar död på sig själva, utarmar jorden och satsar på rymdprojekten.
Vinden fortsätter att vina, blåser bort molnen, allt för att solen skall få skina,
för en stund är jorden ett paradis, en plats där alla skall få känna sig sublima.
Vinterdag
Solen smyger sig sakta upp över horisonten och sprider sitt oranga ljus över himlen.
Det tycks som om trädtopparna glöda denna dag, när kylan tagit grepp om naturen.
Snön biter sig fast i isen, på bryggan och på marken. Bryggan som sträcker sig ut i sjön
minner om sommarens varma vatten, när vi badade, förtöjde båten och – bara fanns till.
Träden som står fast förankrade i isen lämnar skuggor som drar sig in mot land, sökande kontakt med andra skuggor. De får en stund tillsammans – några timmar medan solen vandrar vidare längs horisonten. Det är den tid på året när varje stund av solljus värmer oss till kropp och själ.