Jag gick ner mot hagen över den blommande ängen,
allt medan min älskade låg kvar hemma i sängen.
Morgonen hade just vaknat och himlen var svagt röd,
långsamt gick jag och tuggade på mitt frukostbröd.
Senare vid kullen intill sjön såg jag den gamla baracken,
då rusade tiden förbi mig och jag mindes alla snacken.
Så som vi lekte, skojade och spelade kort där inne,
nu en glömd atmosfär från barndomen, ett bra minne.
Jag såg bort mot huset i byn där jag bott så många år,
minnena for genom kroppen, minnen som lämnat sår.
Men där fanns också glädje, minns känslan av frihet,
att kunna göra vad man ville, en livets tillgänglighet.
Att jag nu blivit en fattig pensionär är svårt att förstå,
men det är klart, varför skall min väg vara lätt att gå.
Kan man inte förvalta sitt pund så blir väl vägen smal,
då är groparna många, dörrarna stängda och vägen hal.
Men nu är det dags att återvända till min älskade vän,
en vän som kan vara vad som helst men inte just den.
Den som jag drömmer om och som jag ännu inte sett,
kanske drömmarna inte är klara eller inte hittat rätt.
Viktigast är att den dagen då vi möts, att allt känns rätt,
då kan jag säga att jag är hemma, att livet och jag är ett.