Som sprungen ur ett hav av ingenting blev jag till,
föga medveten om min identitet och helt rådvill.
Omhändertagen i magen på en mänsklig gestalt,
befann jag mig i ett tillstånd likt en sagogestalt.
Tid var inget jag kunde förstå, men anade ändå,
att snart skulle något föra mig till en annan nivå.
Så kom dagen då det var dags för mig att flyta ut,
långsamt gled jag iväg, nu var tryggheten slut.
Intill gasaremsan tittade jag ut, där såg jag ljusen,
ogästvänligt, kladdigt och kallt, kände mig frusen.
Varför hade jag kommit hit där det luktade så illa,
förstod redan då, det här kommer jag inte att gilla.
Jag var ett resultat av två människors kärleksstund,
ingen anade att lyckan senare skulle gå på grund.
Från lycka och harmoni till tragedi, livet vände om,
mor dog, tryggheten försvann och sorgen kom.
Känslorna dog och kvar fanns bara ett tomt skal,
kraften försvann och livet gav mig inga andra val.
Livsenergin tog mig vidare utan att ge något svar,
ingen trygghet och ingen kärlek, inget fanns kvar.
Omhändertogs och förvarades hos ett ungt par,
efter mors död fanns inget liv, inga känslor kvar.
Med sargad själ började vandringen genom livet,
på darriga ben och våta kinder togs inget för givet.
Nu står jag här efter år av längtan till lycka o tröst,
ser våren, ser förbi sommaren, ser min egen höst.
Alla skimrande färger får mig att känna en eufori,
det skänker mig hopp om att inget aldrig är förbi.