En morgon när jag vaknade kände jag de kalla – kårarna,
rinnande längs ryggraden, så också på kinden – tårarna.
Såg allt som i ett dis med en känsla av att vara i ett paradis,
som att bli smekt av försommarens första ljumma bris.
Torkade tårarna för att se om det jag såg var verklighet,
jag hade drömt en dröm om själva livet, om en evighet.
Jag återvände till drömmen och var mitt i det jag drömt,
när det som fick mig att gråta blev känsligt och ömt.
Mitt i allt detta omsluts jag av ett blått skimrande sken,
en euforisk känsla fyller mitt väsen och varje liten ven.
Nu vet jag att drömmarna är där någonstans – i evigheten,
det är dom vi lever i här på jorden – i den här verkligheten.