Våren har lämnat doftprov i luften och på marken,
snön smälter bort och undan ställs sparken.
Tofsvipans närvaro skvallrar om vårens tid,
när allt får liv, lever upp och en ny årstid tar vid.
Kvällssolen glöder och färgar träden svagt röda,
innan skymning faller och dagens timmar är döda.
Månens närvaro minner om romantik och kärlek,
medan människohjärtan slår an en ton så vek.
Det våras hos oss, här i vår del av världen,
där vi mår gott och tar ett steg till på färden.
Livets höst
När jag ser tillbaka på alla kärlekslösa år,
känner jag en sorg jag inte riktigt förstår,
varför det i mina ögon alltid funnits en tår.
Kanske jag stått vid sidan av själva livet,
inte kunnat se allt det som varit mig givet,
eller ens förstått vad som varit alternativet.
Nu har det gått 75 år, jag är en gammal man,
trots det är det mycket jag både gör och kan,
men nu är möjligheterna borta, dom försvann.
Livs- och yrkeslivserfarenheter känns stort,
men ännu finns mycket som jag har ogjort,
frågan är bara hur jag kan få vinnande kort.
Nu förstår jag alla dessa tårar på min kind,
när jag sitter här, gammal och utan medvind,
med känslan att livet bara är en ljummen vind.