Funderar du över vad som är meningen med livet? Här får du svaret:
Kommer du ihåg att du såg hur det rödoranga ljuset från den tidiga morgonsolen strålade in genom ditt fönster i morse? Solstrålarna snuddade vid dig där du låg djupt nedbäddad – burrigt omfamnad av täcket. Känslan av frihet att inte behöva gå upp – att inte behöva göra sig redo för ännu en dag – omslöt hela ditt väsen.
Så vaknade dagen och solens strålar gulnade, skuggorna drog sig samman och blev korta. Med täcket omkring dig satte du dig upp och lät fötterna få kontakt med golvet. Helt ensam i denna din egen lilla värld lät du livet i dig sakta få vakna.
Du såg ut genom fönstret – såg ett böljande hav – det var sommarens alla blommor som skimrade. Det var sommaren som gav blommor till den här fina sommardagen.
Genom rummet svepte ett harmoniskt lugn där du satt insvept i täcket. Tankar och drömmar väcktes till liv i den stilla morgontimman. Ensam med dig själv med hela ditt väsen kände du livets närhet i dig.
Så vaknade folk – det sjöd av liv – en bil hördes på avstånd – någon slog i en port andra spelade musik så det dånade. Då tonade det bort det som kändes så skönt den närhet du kände med livet. Likt älvors dans på daggvåt äng tonade allt bort det du kände. Men det fanns ändå kvar om än långt, långt in – en känsla av livets närhet. Den sparade du – den lät du vila skönt tills nästa dag rodnande vaknade.
Du steg upp, klädde på dig för att göra frukost och ta den med dig ut i trädgården. Väl ute i trädgården möttes du av den skira morgonluften, av fåglars sång och klara små droppar av nattens dagg som blänkte i morgonsolen. Du vandrade omkring lite i gräset och andas den luft – som ännu av människor var orörd. Ingen hade vaknat ingen hade sett hur naturen sjöd av grönska. Helt ensam i denna en underbar värld kändes en doft av lycka.
Så vaknade dagen och solens strålar gulnade, skuggorna drog sig samman och blev korta. Med täcket omkring dig satte du dig upp och lät fötterna få kontakt med golvet. Helt ensam i denna din egen lilla värld lät du livet i dig sakta få vakna.
Du såg ut genom fönstret – såg ett böljande hav – det var sommarens alla blommor som skimrade. Det var sommaren som gav blommor till den här fina sommardagen.
Genom rummet svepte ett harmoniskt lugn där du satt insvept i täcket. Tankar och drömmar väcktes till liv i den stilla morgontimman. Ensam med dig själv med hela ditt väsen kände du livets närhet i dig.
Så vaknade folk – det sjöd av liv – en bil hördes på avstånd – någon slog i en port andra spelade musik så det dånade. Då tonade det bort det som kändes så skönt den närhet du kände med livet. Likt älvors dans på daggvåt äng tonade allt bort det du kände. Men det fanns ändå kvar om än långt, långt in – en känsla av livets närhet. Den sparade du – den lät du vila skönt tills nästa dag rodnande vaknade.
Du steg upp, klädde på dig för att göra frukost och ta den med dig ut i trädgården. Väl ute i trädgården möttes du av den skira morgonluften, av fåglars sång och klara små droppar av nattens dagg som blänkte i morgonsolen. Du vandrade omkring lite i gräset och andas den luft – som ännu av människor var orörd. Ingen hade vaknat ingen hade sett hur naturen sjöd av grönska. Helt ensam i denna en underbar värld kändes en doft av lycka.
Men det var så här allt började…
Som en ängels närvaro steg du in i den här tiden från en varm och trygg närvaro i din moder. Du gav världen en påminnelse om pånyttfödelse i form av det rena och oskuldsfulla. Din tillblivelse förde samman människor i någon form av helig upplevelse. Du förmedlade kärlek till flera generationer samtidigt utan att du själv var medveten om det. Allt var rosenrött till den dag när både du och din omgivning förstod att en nyfödd människa borde vara utrustad med en manual vid inträdet i den fysiska världen. ”Ensam är bästa dräng” blev ett av dina ordspråk när du började utforska den närmaste omgivningen och psyket hos de människor som givit dig tillträde till den plats där du befann dig. ”Stå upp, ta din kropp och gå” var inte ämnat för dig, alla fall inte den första tiden i jordelivet. Men du levde efter mottot ”skam den som ger sig” och det stod inte på förrän du kunde stå på benen. Du började likna de andra som fanns i din omgivning, de som redan etablerat sig i det ”paradis” där du befann dig.
Nyss kommen ur ett dis till en främmande värld tog du dina första stapplande steg, mötet med himmel, hav och land tände din fantasi. Du sökte en mening med allt du såg, lärde dig att önska, lärde dig att be. Du såg dagar och veckor rinna bort ur sin egen tid i olika nyanser med dig själv bredvid.
Samhället och livet självt började ställa krav på dig samtidigt som dörrar både öppnades och stängdes. Med hela ditt väsen tog du emot vad som bjöds även om det inte alltid motsvarade dina förväntningar. Ibland fortsatte du till och med utanför ramarna för vad som var tillåtet enligt de lagar och förbud som människor konstruerat. Även om det ibland var svårt att bara gå på den upptrampade stigen så följde du den så gott det gick. Det hade blivit känt för dig att det kunde göra ont både kroppsligt och själsligt att göra avsteg från den givna vägen. Du formades likt andra även om ditt inre levde sitt eget liv emellanåt. Viktigast var att försöka förstå avsikten med din närvaro på jorden och försöka komma underfund med vad du kunde åstadkomma genom att bara finnas till. Tids nog skulle dagar komma då dina tankegångar skulle förändras både på grund av egna upplevelser men också av andra människors påverkan. Inte visste du då att de dagarna skulle vara verklighet redan efter en ganska kort tid. Ett år var plötsligt inte så långt som du uppfattat det tidigare och omgivningen var inte heller så stor som den gav intryck av att vara när du först såg den.
Tiden gick och snart hade du fått grepp om det mesta omkring dig. Du var inte längre slav under andra människors behov och önskningar på samma sätt som tidigare. Även om det började ställas krav på dig så hade du själv förstått att det fanns en gyllene regel som kunde ta dig till i stort sett vart du ville. Det var att slinka in genom varje dörr som stod på glänt. Den ena erfarenheten efter den andra tog dig från en tid till en annan. Livet var lika mycket en dans på rosor som ett helvete men balansen gjorde att du lärde dig hålla huvudet ovanför vattenytan även om det i vissa fall var mycket svårt. Du passerade årtionde efter årtionde och kände hur livet ibland började gå i repris. Osmidigheten både kroppsligt och själsligt gjorde sig påmind lika mycket som tankarna om att allt fysiskt har ett slut. Helt plötsligt hade du hamnat i uppförsbacke. Kroppen ville inte längre ställa upp på de krav du ställde på den. Du fick erfara att allt inte var lika lätt som för 10- 20- 30 år sedan. Energin som behövdes för att ta sig upp för den stora backen du hade framför dig fanns inte längre. Ditt självförtroende hade fått sig en törn.
Dagar följde i dagars spår och du längtade efter något – en ny vår, att på något sätt födas på nytt… och få allt det gamla utbytt. Men innan du nått din vandrings mål ville du utbringa en – livets skål, skål för att just du fått denna chans, att leva här på jorden och ingen annanstans.
Du fick ta skeden i vacker hand och tillåta samhället att ställa krav. Ta det arbete, den praktik eller den arbetsprövning som bjöds utan att för den skull känna dig utanför eller inte behövd. Du var i en situation som tvingade dig att foga dig i ledet hur ont det än gjorde. Dina gedigna livs- och yrkeslivserfarenheter som du själv placerade högt nonchalerades av omgivningen. De satte hellre klacken på dem, tryckte till och vred om en extra gång istället för att ta tillvara på den, din livs- och yrkeslivserfarenhet. Din kreativitet blåste bort med samma vind som den som den vind som blåste bort ditt självförtroende när samhällsutvecklingen i sällskap med nya generationer svepte fram utan sunt förnuft, logiskt tänkande, förståelse, omtanke eller ödmjukhet. Du skulle hålla dig på mattan och ingenting annat. Det var bara för dig att förlika dig med det som var utan kommentarer.
Det blåstes i trumpet och signalerades för högmod och tapperhet bland slagfältets riddare. Offret fick släpa sig hem och se om såren, blödande och sargad till kropp och själ. Kanske var det vad som behövdes för att nå fram till känslan av sitt ursprung, att uppväckas i det faktum att allt och alla på jorden har lika värde oavsett ställning i samhället.
Det finns en väg som är bred och en dörr som alltid står öppen till evigheten där inga oegentligheter bor. Vad du kallar det och hur du än tar dig dit är det bara du själv som vet, men vet att det finns där inom dig. Det är inte titeln du bär med dig som ger tillträde till LIVET – det är din förlåtelse, din förståelse, ödmjukheten och tron på dig själv som tar dig dit där inget finns att frukta och där inget någonsin dör.