Klara små droppar av nattens dagg blänker i morgonsolen.
Jag vandrar i gräset och andas den luft som ännu av människor är orörd.
Ingen har vaknat, ingen har sett, hur naturen sjuder av grönska.
Helt ensam i denna, en underbar värld, jag känner en doft av lycka.
Snart vaknar allt folk, det blir liv på jorden, känslan finns då inte kvar.
Här står jag drömmande – ser en ny dag när folket på jorden har vaknat.
Morgon
Det rödoranga ljuset från en tidig morgonsol strålar in genom mitt fönster. Solstrålarna snuddar vid mig där jag ligger djupt nedbäddad, burrigt omfamnad av täcket.
Känslan av frihet att inte behöva gå upp att inte göra sig redo för ännu en dag, omsluter hela mitt väsen. Så vaknar dagen och solens strålar gulnar, skuggorna drar sig samman och blir korta. Med täcket omkring mig sätter jag mig upp låter fötterna få kontakt med golvet. Helt ensam i denna min egen lilla värld låter jag livet i mig sakta få vakna.
Ser ut genom fönstret – ser ett böljande hav det är vårens alla blommor som skimrar. Det är våren som ger blommor till en av sommarens första dagar.
Genom rummet sveper ett harmoniskt lugn där jag sitter insvept i täcket. Tankar och drömmar väcks till liv i den stilla morgontimman. Ensam med mig själv, med hela mitt väsen känner jag livets närhet i mig.
Så vaknar folk det sjuder av liv en bil hörs på avstånd – någon slår i en port, andra spelar musik så det dånar. Då tonar det bort det som kändes så skönt den närhet jag kände med livet.
Likt älvor som dansar bort på en daggvåt äng tonar det bort som jag kände. Men det finns ändå kvar om än långt, långt in, en känslan av livets närhet. Den spar jag – den låter jag vila skönt tills en ny dag rodnande vaknar.